Har suttiet en del VAK nu när jag har jobbat natt och för er som inte vet vad det är så är det när man sitter hos en person som är i livets slut skede. Den har ofast fått pallitaiv vård (hjälp vid slutskedet, får sprutor med morfin och lugnande så den varken ska ha ont eller vara orolig. Det är som om den ligger och sover). Men alla kan ju inte vara hos personen när den ska lämna oss och därför sätts det in ett vak som finns där så att personen inte är ensam. Vilket är väldigt viktigt.
I början tyckte jag att det var lite otäckt när den förste lämnade världen, dock gick det väldigt fort vilket var väldigt skönt för både mig och personen i fråga. Konstigt nog tyckte jag att det var lite facinerande av hur döden kommer. Jag är ju ingen expert men det var ganska lika för båda två som jag satt hos. Det var som när man släkte ett ljus, ena stunden fanns lågan där och i nästa så var det bara rök kvar. Precis så var det för dem, de andades och såg levande ut i ena stunden men i nästa så var dem borta för alltid.
Det finns en fin dikt som jag läste i boken "Livets sista ord" av Ulla Söderström. Den dikten förklarar döden ganska fint och jag tänkte att jag skulle skriva den här så får ni läsa den.
Tänk dig att du står vid havsstanden en sommarkväll och en vacker farkost som förbereds för avfärd. Seglen hissas. När kvällsbrisen kommer fylls seglen och båten glider ut på det öppna havet.
Du följer den med blicken när den far mot solnedgången. Den blir mindre och mindre, för att tillslut försvinna som en liten prick vid horisonten.
Då hör du någon vid din sida säga:
"Nu har hon lämnat oss."
//Mini
Livets Sista Tid,
Ulla Söderström,
andades,
avfärd,
borta,
dikten,
döden,
farkost,
horisonten,
levande,
livets slutskede,
ljus,
palliativ vård,
pallitaiv,
rök,
seglen,
stunden,
Kommentera